Monterey Car Week 2026 – Del 4: Pebble Beach Concours d’Elegance 2026 och Morgan Supersport

Morgan Supersport längs Kaliforniens kust

Innan vi fortsätter till söndagen och Pebble Beach Concours d’Elegance 2026 ska vi backa bandet en dag, till lördag morgon och min provkörning av Morgan Supersport.

Från början var planen att jag skulle få köra en Morgan Plus Four under Monterey Car Week. Jag frågade dock om det fanns någon möjlighet att istället få köra nya Supersport, eftersom jag redan hade kört Plus Four när jag besökte Morgan-fabriken i Malvern inför Goodwood Festival of Speed 2025.

Svaret jag först fick var att den Supersport som Morgan hade tagit med till Monterey inte skulle finnas tillgänglig för provkörning. Därför blev jag både förvånad och väldigt glad när Morgan dök upp med inte bara en Plus Four, utan även en Supersport.

Jag fick möjlighet att köra båda bilarna, men eftersom jag hade bokade tider på Lamborghini House senare under dagen och redan hade erfarenhet av Plus Four blev valet ganska enkelt. Jag ville lägga tiden på Supersport.

Klassisk Morgan med modern BMW-teknik

Supersport är Morgans nya flaggskepp och bygger på märkets nya CXV-plattform i limmad aluminium. Under den långa motorhuven sitter BMW välkända 3,0-liters B58 TwinPower Turbo, en rak sexa som här levererar 335 hk och 500 Nm. Motorn är kopplad till en åttastegad automatlåda.

Med en vikt på omkring 1 170 kilo finns det gott om prestanda. 0 till 100 km/h går på 3,9 sekunder och toppfarten anges till 267 km/h.

Men det är egentligen inte siffrorna som är det mest intressanta med Supersport. Trots den moderna tekniken finns mycket av den speciella Morgan-känslan kvar. Man sitter lågt, den långa motorhuven sträcker sig framför en och med taket nere blir kontakten med omgivningen en stor del av upplevelsen.

Att köra en öppen brittisk sportbil längs Kaliforniens kust under Monterey Car Week är ungefär så bra det kan bli. Samtidigt ligger hastighetsgränsen på många av vägarna vi körde på bara 25 mph, vilket naturligtvis gör det svårt att verkligen utforska vad bilen klarar av.

Men kanske gör det inte så mycket i just en Morgan. Med taket nere, havet bredvid vägen och den raka BMW-sexan framför sig behöver det inte alltid gå fort för att vara en bra körupplevelse.

Provkörningen i Monterey blev därför mer ett första möte med Supersport än en fullständig provkörning. Jag är sedan tidigare i kontakt med Ann på British Auto om möjligheten att få ut bilen hemma i Sverige. Förhoppningsvis kan jag då köra den på vägar där jag får möjlighet att lära känna den ordentligt och återkomma med en mer djupgående artikel.

Morgan hade dessutom ordnat så att en fotograf följde med under provkörningen. Vi körde ut till en fin plats längs kusten där han fotograferade mig tillsammans med bilen samtidigt som jag själv fick möjlighet att fotografera Supersport i den kaliforniska miljön.

När fotograferingen var klar satte jag mig bakom ratten igen och körde tillbaka till parkeringen. Där väntade nästa punkt på dagens program, en shuttle som skulle ta mig vidare till Lamborghini House.

Och vad som hände där har ni redan kunnat läsa om i föregående del av min Monterey-serie.

Pebble Beach Concours d’Elegance 2026

Nästa morgon var det dags för söndagen och den stora finalen på Monterey Car Week: Pebble Beach Concours d’Elegance.

Lite ironiskt var Pebble Beach faktiskt det enda evenemang under hela veckan som jag hade en bekräftad ackreditering till redan innan jag reste till Kalifornien. Jag hade helt enkelt missuppfattat hur Monterey Car Week fungerade och inte förstått att de olika evenemangen krävde separata inbjudningar eller ackrediteringar.

Som ni som läst de tidigare delarna vet löste sig det mesta ändå längs vägen och veckan blev betydligt mer innehållsrik än jag hade kunnat föreställa mig.

Pebble Beach Concours d’Elegance 2026 firade i år sitt 75-årsjubileum. Utställningen arrangerades första gången 1950 och har sedan dess utvecklats till ett av världens mest prestigefyllda evenemang för historiska bilar. I år samlades 218 bilar från 14 länder på Pebble Beach Golf Links.

När man kommer ner på den 18 fairwayen förstår man ganska snabbt varför Pebble Beach har fått den status det har. Med Stilla havet som bakgrund står över ett sekel av bilhistoria samlat på samma gräsmatta. Det är inte bara värdet eller sällsyntheten som gör bilarna speciella. Här finns enskilda exemplar med historier, karosser och proveniens som gör att man hela tiden hittar något nytt att stanna framför.

Delahaye och den franska karossbyggarkonsten

En av bilarna som var allra svårast att gå förbi var en spektakulär röd 1938 Delahaye 165 Cabriolet med kaross från Figoni et Falaschi.

Delahaye 165 är imponerande redan på bild, men på nära håll blir proportionerna och detaljerna ännu mer extrema. De enorma svepande framskärmarna fortsätter längs karossen och nästan omsluter hjulen. Det finns väldigt få raka linjer och bilen ser nästan mer skulpterad än konstruerad ut.

Just exemplaret jag fotograferade visade sig dessutom vara en av årets stora vinnare. Den vann sin klass och var en av endast fyra bilar som nominerades till Best of Show. Huvudpriset gick slutligen till en Duesenberg SSJ Special Speedster från 1935, en bil som ursprungligen ägdes av Hollywoodstjärnan Clark Gable.

Bugatti

Det fanns flera fantastiska Bugatti på Pebble Beach och här gick det verkligen att se hur olika bilar som kunde skapas kring Type 57.

En av dem jag fastnade särskilt för var en 1937 Bugatti Type 57S med coupékaross från Gangloff. Endast tre Type 57S-chassin fick karosser från Gangloff och den här är den enda coupén av de tre. Den långa motorhuven, låga taklinjen och vackert formade bakdelen gör att den ser snabb ut även när den står stilla.

På samma utställning fanns också en 1937 Bugatti Type 57SC Atalante, en av Jean Bugattis mest berömda konstruktioner. Atalante-karossen är betydligt mer kompakt och sportig än Gangloff-karossen, men tillsammans visar bilarna vilken otrolig bredd som fanns inom Type 57-familjen.

Och det stannade inte vid dessa två. Bara några meter bort stod ytterligare två Bugatti från samma epok, men med helt andra karosser och uttryck. Den ena med sin långa ljusa kaross och öppna förarplats, den andra med en betydligt mer strömlinjeformad kaross i blått. Tillsammans blev de fyra bilarna ett väldigt tydligt exempel på den enorma variation som fanns bland de klassiska Bugatti och på hur olika resultatet kunde bli beroende på karossbyggare och beställare.

Att kunna se fyra så olika Bugatti samlade på samma lilla del av gräsmattan är precis den typ av sak som gör Pebble Beach speciellt.

Rolls-Royce, från märkets början till Art Deco

Kontrasterna är en stor del av Pebble Beach och få exempel visar det bättre än två av de Rolls-Royce som stod utställda.

Den lilla 1904 Rolls-Royce 10 HP Barker Park Phaeton ser kanske inte lika dramatisk ut som många av bilarna runt omkring, men historiskt är den desto mer betydelsefull. 1904 var året då Charles Rolls och Henry Royce träffades och lade grunden till Rolls-Royce. 10 HP blev den första modellen som såldes under namnet Rolls-Royce och just bilen på Pebble Beach räknas som den äldsta bevarade Rolls-Royce-bilen.

Drygt två decennier senare kunde samma märke ligga till grund för någonting så fullständigt annorlunda som Rolls-Royce Phantom I Jonckheere Aerodynamic Coupé, mer känd som Round Door Rolls-Royce.

Grunden är ett Phantom I-chassi från 1925, men bilen fick senare sin extrema coupékaross byggd av den belgiska karossmakaren Jonckheere. De enorma runda dörrarna är förstås den detalj som gett bilen dess smeknamn, men hela karossen är anmärkningsvärd. Den sluttande taklinjen, täckta bakhjulen och långa bakdelen skapar en bil som är enorm men samtidigt förvånansvärt strömlinjeformad.

Precis bakom stod en annan raritet, en 1932 Austro-Daimler ADR8 Offag Alpen Sedan, ytterligare ett exempel på vilken otrolig blandning av bilar som samlats längs den här delen av Pebble Beach.

Att kunna se de här bilarna under samma dag är en del av charmen med Pebble Beach. Den ena Rolls-Roycen kommer från själva början av märkets historia, den andra från en period när oberoende karossbyggare kunde använda ett Rolls-Royce-chassi för att skapa något som nästan saknade gränser.

Phantom Corsair

En bil som däremot inte riktigt liknade någonting annat på gräsmattan var Phantom Corsair från 1938. Den ser nästan ut som en konceptbil från en betydligt senare tid, men skapades för snart 90 år sedan.

Bakom projektet stod Rust Heinz, arvtagare till Heinz-familjen, som ville skapa sin egen vision av framtidens bil. Phantom Corsair byggdes på ett framhjulsdrivet Cord-chassi och den spektakulära karossen skapades tillsammans med Bohman & Schwartz i Kalifornien. Endast ett exemplar byggdes.

Nästan ingenting på bilen följer konventionerna för en amerikansk bil från slutet av 1930-talet. Skärmarna är helt integrerade i karossen, fönstren extremt låga och hela bilen ser ut att ha formats som en enda sammanhängande kropp. Detaljerna blir nästan ännu mer fascinerande på nära håll, inte minst den långa spetsiga motorhuven med sina karakteristiska luftöppningar och den kromade fronten som löper runt bilens nos.

Men det var inte bara Phantom Corsair som gjorde den här delen av utställningen intressant. Direkt bakom stod en strömlinjeformad Tatra från 1930-talet. Två helt olika bilar, skapade på varsin sida av Atlanten, men båda tydliga exempel på hur designers under samma period började utforska aerodynamik och helt nya former för framtidens bil.

Nästan 90 år senare ser Phantom Corsair fortfarande futuristisk ut.

Ferrari på Pebble Beach

Sedan kom jag till en del av utställningen där det blev väldigt svårt för mig att gå vidare. Här stod flera bilar från några av de viktigaste perioderna i Ferraris tävlingshistoria.

En av dem var Ferrari 340 MM med öppen Spider-kaross från Vignale. 340 MM utvecklades för de stora långdistanstävlingarna och modellen vann Mille Miglia 1953. Det var en tid när Ferraris tävlingsbilar kunde vara brutala tävlingsredskap och samtidigt några av de vackraste bilar som byggdes.

Bland bilarna fanns också en 1966 Ferrari 275 GTB/C med kaross från Scaglietti. Den utvecklades för tävling och ser vid första anblick nästan ut som en vanlig 275 GTB, men under skalet är historien en helt annan. Bilarna byggdes i mycket begränsat antal med lättviktskaross och omfattande förändringar för racing.

Och så fanns förstås Ferrari 250 GTO.

En modell som knappast behöver någon närmare presentation och som i dag är en av världens mest berömda och värdefulla bilar. Men det är samtidigt lätt att glömma vad 250 GTO faktiskt skapades för.

Den utvecklades för FIA GT-racing och kombinerade Ferraris treliters Colombo-V12 med en kaross formad för att fungera i hög fart. Resultatet blev en av Ferraris mest framgångsrika GT-bilar och en modell som bidrog till märkets tre raka segrar i GT-klassen i International Championship for GT Manufacturers 1962, 1963 och 1964.

Att se en 250 GTO är alltid speciellt. Att se en här tillsammans med 340 MM, 275 GTB/C och flera andra historiska Ferrari gjorde det ännu bättre.

Men ett av de största objekten i Ferrari-samlingen var faktiskt inte en bil.

Ferraris Bartoletti-transporter

Den enorma röda transportern såg nästan ut som en utställning i utställningen. Grunden är en Fiat 642 RN2 som Bartoletti byggde om till tävlingstransporter för Scuderia Ferrari. Den kunde transportera tre tävlingsbilar samtidigt, två på det övre planet och en längre ner, och användes av Ferrari fram till mitten av 1960-talet.

På Pebble Beach stod dessutom två av Ferraris allra mest ikoniska tävlingsbilar ovanpå transportern, en Ferrari 250 Testa Rossa och en Ferrari 250 GTO. Det gjorde hela ekipaget till en ganska svårslagen syn.

Det fina var att man inte bara hade ställt ut själva transportern och bilarna. En av luckorna stod öppen och där inne syntes bland annat trälådor märkta S.E.F.A.C. Ferrari, reservdäck och en motor. Det gav en känsla för hur den här typen av transporter faktiskt fungerade som en del av Ferraris tävlingsverksamhet, inte bara som ett sätt att flytta bilar mellan banorna.

I dag transporteras Formel 1-bilar och sportvagnar i enorma slutna lastbilar där bilarna knappt syns utifrån. Här var det raka motsatsen. Tävlingsbilarna transporterades helt öppet ovanpå lastbilen genom Europa från bana till bana.

Från bilismens barndom

En av de saker som gör Pebble Beach så fascinerande är bredden. Under några timmar går det att röra sig från några av de första bilarna till Bugatti och de stora franska karossbyggarna, vidare till en unik skapelse som Phantom Corsair och sedan rakt in i Ferraris tävlingshistoria.

Däremellan finns bilar från nästan varje epok. En av dem var en 1907 Thomas-Detroit Model C Runabout, från en tid då bilindustrin fortfarande befann sig i sin barndom. Inte långt därifrån stod en Packard Model 30, ytterligare ett exempel på hur snabbt bilen utvecklades under de första decennierna av 1900-talet.

Och överallt fanns detaljer att upptäcka. På en Bentley fastnade jag för det klassiska vingade B-emblemet och kylarprydnaden. På Pebble Beach är det nästan lika lätt att bli stående framför en liten detalj som framför hela bilen.

Bilar som man tidigare bara sett på gamla fotografier, i böcker eller på museum står plötsligt framför en på samma gräsmatta. Och ju mer man tittar, desto fler detaljer upptäcker man.

På de stora amerikanska bilarna från den här tiden är det nästan lika lätt att fastna för detaljerna som för själva bilarna. Krom, enorma kylarmaskeringar och utsmyckningar som i dag närmast känns som små konstverk. Just kylarprydnaderna gav dessutom varje bil en egen identitet och på Pebble Beach finns det nästan hur många varianter som helst att upptäcka.

Efter en minst sagt intensiv vecka i Monterey blev Pebble Beach en väldigt passande avslutning på min första Monterey Car Week.

En vecka som blev betydligt bättre än jag hade kunnat föreställa mig

När jag ser tillbaka på hela resan är det nästan svårt att förstå hur bra allting faktiskt blev. När jag åkte till Kalifornien var Pebble Beach det enda evenemanget under Monterey Car Week som jag hade en bekräftad ackreditering till. Resten fick helt enkelt lösa sig längs vägen, och det gjorde det verkligen.

Redan resan dit började bättre än väntat. Inför flyget hade jag lagt ett bud med EuroBonus-poäng för att uppgradera min ekonomibiljett, men förlorat budgivningen. Så jag hade ställt in mig på ekonomi och satt i SAS-loungen med ett glas bubbel innan boarding när det plötsligt kom ett meddelande. Jag hade blivit uppgraderad ändå tack vare mitt EuroBonus Gold-kort.

En ganska bra början på resan.

När jag bokade hyrbil hos Hertz hade jag valt Manager’s Special, vilket i princip betyder att man tar den bil som råkar finnas tillgänglig när man kommer fram. Inför resan hade jag dock skickat ett mejl till Hertz kundtjänst, berättat vem jag var, att jag arbetade som biljournalist och fotograf och att jag skulle till Kalifornien för Monterey Car Week. När jag efter den långa flygresan kom fram till Hertz vid LAX stod en Ford Mustang och väntade på mig. Som tur var väntade inte en V8, utan en EcoBoost, vilket gjorde att bensinkostnaderna inte blev fullt lika dramatiska under alla mil jag skulle köra.

Sedan fortsatte veckan på ungefär samma sätt. Tack vare Norman Choi fick jag vara med på morgonfotograferingen av De Tomaso P72 ute vid Big Sur, besöka Zenvo Villa och se Aurora på nära håll, följa Pebble Beach Tour d’Elegance och till slut även komma in på The Quail, trots att jag från början inte hade någon ackreditering dit.

Jag blev inbjuden till Koenigsegg House och fick träffa Christian von Koenigsegg, Halldóra och deras båda söner Sebastian och Samuel, samtidigt som CCGT 1 stod i trädgården. Jag fick komma till Lamborghini House, träffa Stephan Winkelmann igen och intervjua både Mitja Borkert och Alessandro Farmeschi med nya Revuelto SV i centrum. Däremellan hann jag dessutom köra och fotografera nya Morgan Supersport längs Kaliforniens kust.

Och så avslutades själva Monterey Car Week här på Pebble Beach, bland några av de mest fantastiska historiska bilar jag någonsin sett samlade på samma plats.

Till hemresan hade jag samlat mod och lagt betydligt fler EuroBonus-poäng på ett nytt uppgraderingsbud. Den här gången vann jag budgivningen. Efter en vecka som blivit så mycket bättre än jag hade kunnat föreställa mig kändes det ganska perfekt att även få avsluta resan på det sättet.

Sedan fanns det ytterligare en sida av Kalifornienresan som jag inte alls hade räknat med. Allt skateboardrelaterat som hände vid sidan av Monterey Car Week blev nästan en egen resa i resan och en historia värd att berätta för sig.

Jag träffade bland annat Don Brown och Matt Hensley, som jag dessutom fick två signerade brädor av. Och tillsammans med Tony Magnusson råkade jag plötsligt hamna på ett poolparty med ett tjugotal av världens bästa skateboardåkare just nu. Sådant går helt enkelt inte att planera.

Dessutom arbetar jag just nu med en fotobok med mina skateboardbilder som kommer nästa år, så materialet från Kalifornien kommer att passa som handen i handsken där.

Men den historien passar inte riktigt in här bland bilderna från några av världens mest exklusiva bilar.

Det får helt enkelt bli en annan historia.

För den här gången räcker det att konstatera att min första Monterey Car Week blev en resa jag sent kommer att glömma. Och efter allt jag fick uppleva under de här dagarna är frågan egentligen inte om jag vill åka tillbaka.

Det är när.