1984 fotograferade min pappa, motorjournalisten och fotografen Bengt Ason Holm, en Ferrari Testarossa på en väg utanför Maranello. Den 19 oktober 2026 stod jag på samma plats med Ferraris nya 849 Testarossa. 42 år hade passerat, men för mig var det betydligt mer än ännu en provkörning av en ny Ferrari.

Det finns vissa upplevelser som betyder mer än andra. Under mina många år som fotograf och motorjournalist har jag haft förmånen att köra och fotografera en mängd fantastiska bilar. Ferrari har vid flera tidigare tillfällen gett mig möjligheten att hämta ut bilar direkt från fabriken i Maranello, bland annat 812 Superfast, 12Cilindri Spider och Purosangue. Men den här gången var det något helt annat. Jag hade fått möjlighet att låna Ferraris nya 849 Testarossa och bestämt mig för att göra något jag länge funderat på. Jag ville återvända till en plats där min pappa fotograferade den ursprungliga Ferrari Testarossa 1984 och försöka återskapa hans bilder med den nya bilen.

Foto: Bengt Ason Holm

Min pappa, Bengt Ason Holm, arbetade under många år som motorjournalist och fotograf och drev bokprojektet Cars Collection, där bland andra Gunnar Elmgren bidrog med texter. Genom sitt arbete hade pappa en nära relation till den italienska bilindustrin. Jag växte upp med hans berättelser, hans fotografier och alla de fantastiska bilar han fick möjlighet att uppleva. Hans arbete blev också en viktig del av min egen uppväxt och mitt intresse för både bilar och fotografering. När jag nu själv arbetar med samma saker och driver CarsCollection.com vidare är det svårt att inte tänka på hur mycket av det jag gör som faktiskt har sitt ursprung i hans arbete.

När Ferrari presenterade Testarossa 1984 var det en bil som skulle komma att bli en av de mest ikoniska under hela 1980-talet, med sin breda kaross, sina karakteristiska sidoluftintag och den tolvcylindriga motorn placerad bakom föraren. Under ett av pappas besök hos Ferrari samma år fick han möjlighet att fotografera bilen på vägarna i bergen utanför Maranello, tillsammans med en av fabrikens egna testförare.

Inför min resa till Italien kontaktade jag Ferrari och berättade om fotografierna och min idé. Ferrari hjälpte mig att identifiera platsen där bilderna hade tagits. Det var nästan svårt att förstå att jag, 42 år senare, skulle kunna återvända till samma väg med en helt ny Ferrari som dessutom bar samma legendariska modellnamn.

När pappa fick åka med Ferraris testförare

Historien bakom fotografierna från 1984 är faktiskt minst lika fascinerande som bilen själv. När pappa besökte Ferrari hade han egentligen bett om att få fotografera bilen på Ferraris egen testbana Fiorano. Men där skulle en annan Ferrari fotograferas för den amerikanska motortidningen Road & Track. I stället hade hans kontaktperson på Ferrari, Riccardo Andreoni, ordnat något helt annat. En av fabrikens testförare skulle ta med honom ut i en Testarossa under en timme.

I pappas egen berättelse, som publicerades i Cars Collection, beskriver han en körning som knappast hade varit möjlig i dag. Redan inne i Maranello nådde de 170 km/h och strax utanför staden passerade hastighetsmätaren 200. Därefter fortsatte färden upp mot bergen och Serramazzoni, där testföraren behandlade den stora tolvcylindriga Ferrarin som en gokart. Bilen gick på breda sladdar genom hårnålskurvorna och pappa berättade hur han satt bredvid, genomsvettig och med kamerorna i högsta beredskap.

En av de mest osannolika händelserna inträffade när de närmade sig ett vägarbete. Trots skyltningen bromsade föraren knappt in och enligt pappas berättelse passerade de vägarbetarna i 160 km/h. I stället för att reagera med ilska stod arbetarna vid vägkanten och applåderade medan de viftade med sina spadar. Det säger kanske en del om både Italien och synen på Ferrari under den här tiden.

Efter fotograferingen återvände de till fabriken och pappa gick över gatan till Ristorante Cavallino för att äta lunch. Därefter satte han sig i sin Opel Kadett och fortsatte resan. Kontrasten mellan den och Ferrarin han precis hade åkt i måste ha varit ganska påtaglig.

42 år senare blev det även för mig en lunch i Maranello, men i stället för Cavallino valde jag Ristorante Montana, en restaurang som genom åren blivit en självklar mötesplats för människor med anknytning till Ferrari och motorsporten. Väggarna är fyllda med fotografier och minnen från några av racinghistoriens största personligheter. Och naturligtvis blev det en traditionsenlig selfie tillsammans med Mamma Rossella, som under många år välkomnat såväl Ferraris Formel 1-förare som andra gäster till restaurangen.

Det blev ytterligare en liten parallell mellan pappas besök 1984 och mitt eget 2026. Två olika restauranger, två olika Ferraribilar och 42 år mellan luncherna.

När jag nu, 42 år senare, fick möjlighet att själv köra Ferraris nya 849 Testarossa och återvända till platsen där pappa tog sina bilder, var det just den här berättelsen jag hade i tankarna. Skillnaden var förstås att jag den här gången själv satt bakom ratten. Jag behövde inte uppleva samma vansinniga hastigheter eller breda sladdar för att känna historiens vingslag. Att få stå på samma väg med min kamera och en ny Testarossa framför mig var en tillräckligt stark upplevelse i sig.

Tillbaka till samma väg

När jag kom fram till platsen med den nya 849 Testarossa var det en märklig känsla. Inför resan hade jag suttit hemma och studerat pappas fotografier från 1984 och sedan använt Google Maps och Street View för att undersöka hur vägen ser ut i dag. Jag hade jämfört vägsträckningen, omgivningarna och detaljerna i landskapet för att försöka hitta exakt samma kameravinklar som pappa använde för 42 år sedan. Nu stod jag plötsligt där själv, med kameran i handen och en Ferrari framför mig. Samma väg, samma tillverkare och samma modellnamn, men två helt olika epoker i Ferraris historia.

Det blev ett betydligt mer känslosamt ögonblick än jag hade föreställt mig. Pappa gick bort 2020 och att få återvända till en plats där han hade arbetat 42 år tidigare betydde oerhört mycket för mig. Det kändes på något sätt som att vi arbetade tillsammans igen, trots att det gått så många år sedan hans bilder togs.

Jag försökte återskapa fotografierna så nära originalen som möjligt. Samma vinklar, samma perspektiv och samma väg. Det var fascinerande att se hur mycket som hade förändrats under åren, samtidigt som det fortfarande gick att känna igen platsen från hans fotografier. För mig handlade det inte bara om att fotografera en ny Ferrari utan om att knyta ihop två generationers arbete med bilar och fotografi.

Ett namn med en fantastisk historia

Namnet Testarossa har en betydligt längre historia än den ikoniska sportbilen från 1984. Redan på 1950-talet använde Ferrari namnet Testa Rossa på sina tävlingsbilar. Det betyder ungefär rött huvud och syftar på de rödmålade kamaxelhusen på motorerna. Bland de mest berömda modellerna finns Ferrari 500 TR och den legendariska 250 Testa Rossa, som blev en av Ferraris mest framgångsrika tävlingsbilar.

När Ferrari återupplivade namnet 1984 var det därför redan ett namn med en imponerande historia. Den nya gatbilen ritades av Pininfarina och hade en design som var radikalt annorlunda jämfört med mycket annat på marknaden. De karakteristiska luftintagen längs sidorna var inte bara ett designgrepp utan hade en viktig teknisk funktion. Genom att placera kylarna framför bakhjulen kunde Ferrari förbättra kylningen och minska värmeproblemen som hade varit ett bekymmer i föregångaren Berlinetta Boxer.

Den fem liter stora tolvcylindriga motorn utvecklade 390 hästkrafter och bilen hade en toppfart på omkring 290 km/h. Det var extrema siffror för sin tid. Testarossa var dessutom mer användbar och hade en betydligt mer genomarbetad interiör än flera av sina konkurrenter, inte minst Lamborghini Countach.

När Cars Collection skrev om Ferrari Testarossa på 1980-talet var det Gunnar Elmgren som stod för den historiska och tekniska delen av reportaget, medan min pappa, Bengt Ason Holm, fotograferade bilen och berättade om sin minst sagt dramatiska upplevelse tillsammans med Ferraris testförare på vägarna utanför Maranello.

Att nu, 42 år senare, själv få köra och fotografera en helt ny Testarossa på samma plats känns därför extra speciellt. Det är inte bara en återblick på en av Ferraris mest ikoniska modeller, utan också en fortsättning på en historia som Gunnar och pappa en gång berättade tillsammans i Cars Collection.

Ferrari 849 Testarossa – en helt annan Testarossa

Att Ferrari valt att återuppliva namnet Testarossa är naturligtvis något som väcker känslor. Originalet från 1984 är en av de bilar som verkligen definierade ett helt årtionde. Det var en bil som prydde affischer på pojkrum världen över och blev en symbol för 1980-talets drömmar om fart, lyx och framgång.

Inte minst fick Testarossa en närmast legendarisk status genom den amerikanska tv-serien Miami Vice. När Sonny Crockett, spelad av Don Johnson, började köra en vit Ferrari Testarossa under seriens tredje säsong blev bilen en lika självklar del av seriens identitet som pastellfärgade kavajer, palmer och Miamis neonupplysta gator. Den vita Testarossan ersatte den svarta Ferrari Daytona Spyder-replika som Crockett tidigare kört och blev snabbt en av tv-historiens mest berömda bilar.

Testarossa fick dessutom en huvudroll i spelvärlden genom Segas klassiska arkadspel OutRun från 1986. Där körde spelaren en röd, öppen Ferrari Testarossa Spider med en blond passagerare bredvid sig, längs slingrande kustvägar kantade av palmer. Även om Ferrari inte namngavs officiellt i spelet råder det ingen tvekan om vilken bil det handlar om. För en hel generation blev OutRun ett första möte med drömmen om att själv få köra en Testarossa.

Den nya Ferrari 849 Testarossa är utan tvekan en fantastiskt snygg bil. Jag tycker verkligen att Ferrari har lyckats med proportionerna och det moderna formspråket. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna en viss besvikelse över att den inte har fler tydliga designmässiga kopplingar till originalet. När man återanvänder ett så ikoniskt namn tycker jag att det borde finnas något mer som visuellt binder samman de två generationerna.

Den ursprungliga Testarossa var omedelbart igenkännbar, inte minst genom sina karakteristiska luftintag längs dörrarna och den extremt breda bakdelen. Den nya bilen har en helt annan designfilosofi. Det är förstås naturligt eftersom tekniken och aerodynamiken har utvecklats enormt, men jag hade gärna sett att Ferrari vågat ta med sig lite mer av originalets identitet.

Men en Ferrari ska inte bara bedömas efter hur den ser ut. Det är först bakom ratten som man verkligen får veta vad den går för. Och även om jag saknar några av de designmässiga kopplingarna till originalet, försvinner de funderingarna ganska snabbt när jag börjar köra.

För det är här som nya 849 Testarossa verkligen imponerar.

Ferrari 849 Testarossa – silkeslen och stabil som en klippa

Jag har genom åren haft möjlighet att köra många olika Ferrarimodeller, och det är fascinerande att uppleva hur tillverkaren hela tiden lyckas flytta fram gränserna. Med 849 Testarossa har Ferrari tagit ytterligare ett steg.

Ferrari 849 Testarossa känns otroligt välbyggd och sammanhållen. Allting arbetar tillsammans på ett sätt som gör att man nästan glömmer hur avancerad tekniken bakom egentligen är.

849 Testarossa är helt enkelt silkeslen. Det är svårt att hitta ett bättre ord för att beskriva känslan. Bilen är otroligt stabil och ligger som en klippa på vägen. Styrningen är fantastiskt precis och hela bilen känns nästan helsolid, oavsett hur man kör. Det är en sådan där känsla som är svår att förmedla i text, men som blir omedelbart uppenbar när man sitter bakom ratten.

Jag fick möjlighet att köra bilen ordentligt på de italienska vägarna och känna på hur den uppför sig när tempot ökar. Naturligtvis handlar det inte om att närma sig de gränser som Ferraris egna professionella testförare kan utforska, men det behövs inte heller för att förstå hur imponerande bilen är. Redan vid normal aktiv körning känner man hur välbalanserad och genomarbetad den är.

Det är också fascinerande hur Ferrari lyckats kombinera förbränningsmotorn med den elektriska drivningen. Vid lägre hastigheter märker man övergångarna mellan eldrift och förbränningsmotor, men helheten fungerar mycket väl. Tekniken bidrar till att göra bilen både extremt snabb och förvånansvärt sofistikerad.

Det som kanske imponerar mest på mig är just kombinationen av alla dessa egenskaper. En Ferrari ska naturligtvis vara snabb, men den ska också förmedla känslor. Med 849 Testarossa har Ferrari skapat en bil som känns oerhört kompetent, samtidigt som den har den där speciella känslan som gör att man faktiskt vill fortsätta köra.

Tekniken som stör körglädjen

Det finns dock en sak som verkligen irriterar mig och som jag har reagerat på även i andra moderna bilar. Alla dessa elektroniska varningar och påminnelser som ständigt gör sig hörda under körningen.

Att sitta bakom ratten i en Ferrari och få ljudvarningar så fort man passerar en hastighetsgräns är inte direkt något som förstärker körupplevelsen. Visst går vissa av systemen att stänga av, men problemet är att inställningarna behöver göras om när bilen startas nästa gång.

Jag förstår naturligtvis att det finns regelverk som tillverkarna måste förhålla sig till, men det känns ändå ganska absurt i en bil som är byggd för att leverera en av världens mest avancerade körupplevelser. När man kör en Ferrari vill man kunna koncentrera sig på bilen, vägen och upplevelsen, inte på att navigera genom menyer för att slippa onödiga ljudsignaler.

Det är synd eftersom bilen i övrigt känns så otroligt genomarbetad.

42 år av utveckling

Att få köra Ferrari 849 Testarossa är en fantastisk upplevelse i sig, men för mig kommer den här dagen framför allt att vara förknippad med fotografierna från 1984.

När pappa stod på den där vägen med sin kamera kunde han knappast föreställa sig hur Ferrari skulle utvecklas under de kommande 42 åren. Den ursprungliga Testarossa representerade då det yttersta inom italiensk sportbilsteknik. I dag har Ferrari tagit steget in i en helt annan värld med avancerad elektronik, elektrifiering och prestanda som hade varit närmast otänkbara på 1980-talet.

Men trots all teknisk utveckling finns det något som fortfarande förenar bilarna. Ferrari har alltid handlat om betydligt mer än bara siffror och prestanda. Det handlar om känslor, historia och den speciella upplevelsen av att köra en bil från Maranello.

När jag till slut var färdig med fotograferingen och körde därifrån tänkte jag återigen på pappa. Jag hade fått göra något som på ett väldigt personligt sätt knöt samman hans arbete med mitt eget. Två fotografer, två Ferraribilar och samma väg, med 42 år mellan bilderna.

Och just den här gången var det faktiskt inte bilens prestanda som gjorde störst intryck på mig. Det var känslan av att få fortsätta en historia som min pappa och Gunnar Elmgren en gång berättade i Cars Collection.

Specifikationer

Ferrari 849 Testarossa (2026)

Pris: Från 5 100 000 kr
Motor: 4,0-liters V8 biturbo + tre elmotorer
Cylindervolym: 3 990 cm³
Maxeffekt: 1 050 hk
Förbränningsmotor: 830 hk
Elmotorer: 220 hk
Maximalt vridmoment: 842 Nm (bensinmotor)
Växellåda: 8-stegad dubbelkopplingslåda
Drivning: Fyrhjulsdrift
0–100 km/h: Under 2,3 sekunder
0–200 km/h: 6,35 sekunder
Toppfart: Över 330 km/h
Batterikapacitet: 7,45 kWh
Räckvidd på el: 25 km
Torrvikt: 1 570 kg
Längd: 4 718 mm
Bredd: 2 304 mm (inklusive backspeglar)
Höjd: 1 225 mm

Ferrari Testarossa (1984)

Pris som ny 1984: Ej verifierat
Motor: 4,9-liters 180° V12, sugmotor
Cylindervolym: 4 943 cm³
Maxeffekt: 390 hk vid 6 300 v/min
Maximalt vridmoment: 490 Nm vid 4 500 v/min
Växellåda: 5-växlad manuell
Drivning: Bakhjulsdrift
0–100 km/h: 5,8 sekunder
0–200 km/h: 20,2 sekunder
Toppfart: 293 km/h
Torrvikt: 1 506 kg
Längd: 4 485 mm
Bredd: 1 976 mm
Höjd: 1 130 mm

Tack Mika Laurio och Diary Rosenberg för all hjälp 🙏🏻